Sockerchock i sena timmen

Så äntligen var nya fina köksgolvet på plats!
Det får man ju fira - och delad glädje är som bekant dubbel glädje!
;-)

Första Advent

Till dagens Selfy Sunday på Google Plus hade jag egentligen planerat en helcrazy bild, men när jag kom hem på lördagskvällen, efter att ha skjutsat dottern till sin pappa, fick jag en helt annan bild i huvudet, nämligen den här.
Jag skrev en text också, den är på engelska (eftersom Selfy Sunday är en internationell grej) - men det klarar ni väl av, kära läsare? ;-)

Today is the First of Advent.

And that is a very special day here in Sweden. For us, it's the beginning of the Christmas season. Daylight is very scarce this time of year, so we celebrate by decorating our homes with lots of lights. We bake gingerbread snaps, drink mulled wine and enjoy the company of our loved ones.

This year, for the first time in my life, I'm spending First of Advent without family. My family nowadays consists of my daughter, and yesterday I dropped her off at her dad's place. It's his turn to enjoy her company for a week.

Then, I drove to the nearby shopping mall and bought lovely new Advent stars. I spent the evening decorating my house with them.

The prettiest one is really big and cherry red, with sparkly silver decorations. It goes in to my daughter's room.

Next weekend, she will be here again. And I so much hope she will like her new Advent Star.

I miss her.

Ur barnamun, 1

Jag har fått nya köksluckor här hemma, det har blivit så fint, så fint. Dystert petroleumblått från 70-talets början har fått ge vika för äggskalsvitt.
Nästa projekt är köksgolvet. Där ligger en likaledes petroleumblå plastmatta från samma årtionde.

Jag har alltid önskat mig ett rutigt köksgolv. Har nu funderat på färger. Svart och vitt? Mörkblått och vitt? Rött och vitt? Eller till och med ljusblått och vitt?

Efter bläddrande bland prover, och konsulterande med dottern blev det....ingetdera.

Nej! Det blir rosa och vitt!

Men kolla nedan. Kan man motstå?

- Det här, sa dottern när vi väl bestämt oss, kommer att bli så himla snyggt.
Jag nickade nöjt.
- Men, fortsatte hon, alltså mamma, en sak får du ju tänka på ... alltså om du skulle skaffa pojkvän nån gång ... det blir kanske svårt att hitta nån som kan leva med ett rosarutigt köksgolv!

Hahaha! :-D

Bilden lånad från Forbo Flooring.

Se där ja!

Anledningen till att jag var lite nedstämd för några dagar sedan (och bestämde mig för att pigga upp mig med en glad bild, se inlägget nedan), var att jag trodde att jag gått miste om ett jobbuppdrag jag gärna hade velat ha. Det var en ny kund dessutom, men deadline var för kort för att jag kände mig bekväm med det. Talade om detta för kunden och bad honom ha mig i åtanke i framtiden istället. Kändes lite surt.
Men nästa morgon återkom kunden, och talade om att deadline trots allt kunde förlängas lite...ville jag kanske ha uppdraget då?
Klart jag ville .-D

Och vid femtiden på eftermiddagen droppar det in ännu ett mejl. En annan kund, som jag för övrigt inte har haft kontakt med på över ett år, undrar om jag möjligtvis är intresserad av ett jobb som beräknas pågå i flera veckor.
Weeeheeee!

Ja, jag veeeeeet. Personer med nykter och sansad världsåskådning hävdar nu naturligtvis att ens sinnestillstånd och konkreta skeenden utanför den egna personen inte har något som helst med varandra att göra. Sånt där är new age-flum för folk som inte orkar fejsa världen för vad den är.

Det kan dom ju tycka ;-)

Don't Search For Happiness - Be It

Det har inte blivit skrivet mycket här på sistone. Och det beror inte på att det inte händer något - snarare tvärtom. Jag tycker att varje vaken minut är fylld med något - och dessutom något meningsfullt. Det är bra för mig. Jag trivs med att ha det så :-) (Förutom att jag ibland blir lite putt på att jag inte hinner med allt jag skulle vilja göra)

Kanske någon undrar hur jag lyckas "fylla tiden", med tanke på att jag inte jobbar särskilt mycket än. Tja. Jag jagar nya kunder och nya uppdrag. Har bland annat genomgått en certifieringsprocess på en av de stora översättarportalerna. Det tog sin lilla tid. Svarar på förfrågningar gör jag - glädjande nog kommer det in sådana, dessutom från nya presumtiva kunder som hittat mig på nätet. Det är inte alltid detta har resulterat i konkreta uppdrag på studs, men jag kommer i alla fall in i folks medvetande och medarbetarregister.

Sedan packar jag upp flyttkartonger och grubblar över vad i hela friden jag ska göra av allt. Jag har ju haft två uppsättningar av allt, en större och en mindre, under åren jag flyttat runt. Inte minst kläder och skor. Herredumilde, allt kan jag inte behålla. Hej, Tradera! ;-)

Sedan har jag anmält mig till några högskolekurser, inför vårterminen. Oj, vad svårt det var att välja! Det finns ju så mycket som verkar roligt och intressant! Jag skulle kunna läsa allt från etnologi till marknadsföring och webbpublicering. Och varför inte konsthistoria? Vad mycket fascinerande det finns här i världen...

I övrigt är jag på gång att skapa mig en egen webbplats, där jag tänkte mig samla ihop min cyberrymdstillvaro lite elegant. Det gör man heller inte i en handvändning.

Och ibland, då tar jag mig friheten att smita ut och fotografera. Bara för att. Det är så ROLIGT.

Ibland funderar jag över folk som pratar om att "få tiden att gå" och att "det blir långsamt". Det är något jag har gruvligt svårt att förstå. Hur kan livet bli tråkigt, med tanke på allt spännande man kan ta sig för?

Den här bilden tog jag igår. Titeln är Don't Search For Happiness - Be It. För det är så jag tänker. Att förvänta sig att någon ska komma och vifta med trollstaven ... think again. Om man vill vara lycklig så får man skapa sin lycka själv. Träna sig på att se något lyckligt i varje ögonblick, och fokusera på det.

Hej och hå. Nu ska jag kolla på olika webbhotell. Det är roligt det med :-)

När själen väcks till liv

Omöjligt - finns det?

Jag är en riktig P1-junkie, jag. Har denna kanal på nästan jämt när jag är hemma. Tantpoäng på det?!? :-D
Igår lyssnade jag på ett samtal mellan Patricia Tudor-Sandahl och Louise Epstein kring att "bli vän med sitt åldrande". De talade bland annat om att det är i åldern mellan 55 och 70, den så kallade tredje åldern, som man (i bästa fall) börjar bli fullt ut sig själv och slutar oroa sig för vad omvärlden ska tycka och tänka om en. Och att man på allvar börjar fokusera på existentiella frågor, att själen så att säga väcks till liv.
I så fall är jag nog lite tidigt ute, och det har jag säkert separationen att tacka för. Det senaste året har jag tänkt väldigt mycket på vem jag egentligen är, vad som är viktigt för mig och hur jag vill leva mitt liv. Och emellanåt blivit nästan yr vid tanken på att jag nu, som singel, har så många möjligheter att gå i den riktning jag vill, på alla möjliga sätt. Jag har allt mer börjat söka mig till personer, sammanhang och aktiviteter där hjärtat, sinnet, intellektet och tankarna liksom gör små glädjeskutt (och ibland volter!) av igenkännande. I vissa fall har de där personerna och sammanhangen dykt upp till synes "bara sådär". I något fall till och med uppfordrande knackat på min dörr.
Jag tror inte att det är någon tillfällighet. Tanken svävar...och emellanåt resten av mig med ;-)

Att bli headhuntad...

... det är allt lite trevligt!
Alltså, nu är det inte något välbetalt önskejobb jag har blivit tillfrågad om. Det hade ju varit fantastiskt, men, men, i väntan på detta så är väl bara att fortsätta ligga i, skicka ut mitt CV till höger och vänster, odla kontaktnätet och komma på andra kluriga sätt att få nya kunder.

Däremot blev jag igår tillfrågad om jag vill ingå i moderator-teamet i en fotocommunity som ligger mig särdeles varmt om hjärtat, och som jag är rätt så präktigt aktiv i.

Övriga moderatorer där är personer som jag ser upp till väldigt mycket. Otroligt kreativa, tekniskt skickliga fotografer.

Du är intelligent och respekterad, och publicerar väldigt bra bilder. Vi tror att du skulle bli ett utmärkt tillskott till vårt team, var motiveringen till varför de frågade mig.

Ihhhhh! Så otroligt roligt! Att få veta att jag kan tillföra något på det område som är mitt stora intresse!

Så klart jag tackade ja, och är nu en av dem som ska hjälpa och förhoppningsvis inspirera 23 000 communitymedlemmar - samt hålla dem i herrans tukt och förmaning ;)

Lingon, myggstick och ett nytt projekt

Kommer hem från norr med ändlösa skogslandskap för min inre syn, flera kilo lingon i resväskan, ljudet av Tystnad i hela min kropp och ett antal brutala myggstick runt öronen.
Refreshed. Oh yes.
Och. Med ett Jättehemligt Projekt i tankarna. Tja, jag vet inte om det är så Jättehemligt egentligen, det som väninnan C och jag klurade på, när jag hälsade på henne däruppe i Arvidsjaur. Men det är ju lite kul att komma på En Riktigt Bra Idé och behålla den för sig själv ett tag. Allt behöver man ju inte tala om för alla, alltid.
Men så mycket kan jag säga, att om det är klent mellan jobbuppdragen för mig under hösten, så har jag något annat att jobba på och experimentera hejvilt med :-)

För övrigt har container med bohaget nu anlänt till Sverige, så jag lär väl vara sysselsatt med att packa upp flyttkartonger de närmaste dagarna. Gillar inte att ha det för rörigt omkring mig, så det är väl bara att sätta igång, hej och hå.

Bara vara

Ajamän. Hit hörni. Styr jag kosan i morgon. Upp till Norrland ska jag, för semester i några dagar.

Det har ju inte blivit särskilt mycket semester för mig denna sommar. Förvisso har jag inte förvärvsarbetat, men jag har inte heller varit ledig mer än några timmar här och där.

Så nu ska det bli skönt med flera dagars ledighet, långt borta från alla måsten. Bara vara, 

När jag kommer hem igen blir det åter fullt upp. Containern med bohaget har då anlänt, och de möbler och saker som jag valt ska fraktas hem till mig. Det är inte så jättemycket. Jag har ju ett fullt möblerat och utrustat hus redan (mestadels arvegods från mina föräldrar). Men vissa saker. Det röda kinaskåpet, till exempel. En del andra saker från våra år utomlands.

Och i övrigt har det trillat in lite jobb de senaste veckorna, jag hoppas att det fortsätter så under hösten. Har fortfarande en del presumtiva kunder som jag ska skicka ut mitt CV till.

Men först. Bara vara. Där uppe i tystnaden.

Skrämma pensionärer

...ja, det ägnade jag mig åt igår. Ofrivilligt, ska jag dock tillägga!

Saken är den att jag vaknade redan vid femtiden på morgonen (är det åldern?!?) och beslöt mig ge mig ut i naturen för att försöka fånga morgonljuset med min kamera. Tja, sedan har jag också haft en självporträtts-idé i huvudet...jag har en söt liten stol som jag tänker skulle passa bra som rekvisita för ett porträtt ute i grönskan.

Sagt och gjort, jag begav mig på vinst och förlust ut till naturreservatet Linebjär, satte på mig en piffig klänning (man vill ju vara lite glamorööööös ibland), och släpade ut kamera, stativ och stol.
Miljön var fantastisk, ljuset likaså. Ovan ser ni en av bilderna jag tog. (Den har fått titeln Starting over again)
Tja, efter att ha plåtat i en timme var jag hyfsat nöjd och började kånka tillbaka alla aggremanger till bilen.
Och när jag kommer till parkeringsplatsen....möter jag ett pensionärspar, som nyss anlänt till platsen
Mein Gott vad de spratt till och glodde när jag kom framlufsandes ur skogsgläntan, släpandes på min stol....
HAHAHAHA!

Tja, så fick de något att prata om i alla fall ;-)

Glimtar från en svunnen tid

Sanna mina ord, man hittar en hel del roliga saker i det här lilla huset, när man rumsterar runt i skåpen...

När jag bökade i köksskåpen häromdagen dök följande nostalgiska föremål upp: en förpackning Snabb Bitsocker (särskrivning även Anno dazumal, minsann!) från Sockerbolaget och inget annat...en fin gammal förpackning Vanillinsocker och så min favorit NYA YES. Kommer ni ihåg när flaskorna såg ut så här? Och det luktar så rekorderligt rent om denna diskmedelsklassiker också! Jag hallucinerar om att disken blir mycket renare med det här än med den Yes-variant som säljs idag, på grund av doften - och kanske även på grund av att det ev. inte är mega-miljövänligt heller, vad vet jag?
;-)

Sylta och safta och...

...nej förresten, inte safta, jag är ingen större fan av saft ;-)
Men en dignande skörd har det lilla plommonträdet bjudit på denna sommar, och för en gångs skull är jag ju på plats och kan ta hand om läckerheterna. Så jag har både gjord sylt, marmelad, chutney och inkokta plommon.
Om jag ska vara riktigt ärligt var det aldrig meningen att göra sylt, men första marmeladkoket blev ganska rinnigt, så jag antar att man kan kalla resultatet sylt?
Jag gillar att experimentera med olika smaker och smakbrytningar, att bara göra enligt recept är tråk-tråk-tråk tycker jag. Så de inkokta plommonen har jag hottat upp med en kryddblandning av stjärnanis, kanelbark och chilipeppar. Samt en slatt citronsaft.
Ingen aning om det blir gott. Får väl våga mig på och testa resultatet framöver ;-)

"...men lik då? Vad gör man med dem?"

Ibland vet jag inte riktigt hur min hjärna fungerar. I de mest sanitära och vardagliga situationer ploppar det ofta upp tankar och alternativa handlingsscenarier som är...en smula udda. För att inte säga helt vansinniga. Faktiskt ganska tänkbara i Monte Python, Solsidan eller dylikt. Hö-hö.

Som i går, då jag satt och läste in mig på kommunens sophantering. Jag har nämligen fått nya sopkärl, för ändamålet i fråga. Sådana med åtskilliga fack, att sortera i. Och kommunen har dessutom haft vänligheten att skicka mig en liten skrift över hur allt möjligt bör sorteras.

Plötsligt producerar min hjärna följande konversation:
Jag: Jo, det är några grejer jag inte riktigt vet hur man ska sortera. Jag har läst sorteringsanvisningarna, men jag hittar inte riktigt allt.
Kommunmänniska: Nehej, och vad är det för saker du undrar över?
Jag: Jo, till exempel navelludd. I vilket fack ska det? Restavfall måste det väl bli? För det kan ju inte vara matavfall. Såvida man inte är kannibal. Hö-hö.
Kommunmänniska (dröjer med svaret): Hrmmm. Nej, det får väl bli restavfall.
Jag: Okej. Och så var det en sak till.
Kommunmänniska (lite trevande på rösten): jaha...?
Jag: Lik. Kan man bara gräva ner dem i trädgården? Eller ska jag söka komposttillstånd? Eller är det brännbart avfall på återvinningsstationen som gäller?

---Ridå---

Den som lever får se

Nu har jag äntligen börjat lite-lite med Projekt Köks-makeover. Mitt hiskliga lilla 70-talskök (jag tror att det mesta är original sen huset byggdes) ska få en ansiktslyftning.
Jag har beställt byte av skåpsluckor. Mellanblått med kopparfärgade knoppar ska bytas mot sobert vitt, en nyans med lite gul värme i. Samt enkla, stålfärgade handtag
Nästa steg blir att byta det blå plastgolvet mot ett rutigt, i svart och vitt.
Sen funderar jag på tapetbyte i den lilla mathörnan. Fast jag är inte säker på vad jag vill ha.
Men en sak vet jag, som dessutom är effektuerad! Nämligen byte av taklampa över lilla matbordet. En strikt och tradig variant har fått ge vika för en silverfärgad KRISTALLKRONA.
Jag har alltid velat ha en kristallkrona här. Just för att en sådan egentligen inte alls passar in, för att köket och lilla matplatsen egentligen är alldeles för litet för något sådant flashigt.
Hehe.
Sen får vi väl se vad jag väljer för tapet till. Kanske låter jag den som sitter uppe nu vara kvar, den är rätt söt. Eller så fläskar jag på med någon svart sammetsvariant med silverfärgad medaljongdekor. Weeheee! Eller något helt annat.
Den som lever får se ;-)

Det finns en man...

...jo, det finns det. En man som tycker jag är rätt så underbar.

Tänka sig :-) Och en rasande stilig och intressant karl, dessutom! Tänka sig :-D

Vi har aldrig träffats, kommer nog aldrig att göra det heller. Han finns därute i cyberrymden och "tittar till" mig då och då. Han vet hur min nuvarande livssituation ser ut, och skriver saker som muntrar upp mig och gör mig glad.

Vem han är? Nänä, något namn tänker jag inte publicera ;-) Men han är en fotograf vars bilder jag tycker mycket om, en inspirationskälla för mig. Dessutom något av en filosof, vars tankar och funderingar kring livet jag uppskattar mycket, och kan känna igen mig i. Lite är vi syskonsjälar, han och jag. Lite udda, tänker ofta utanför vedertagna ramar och normer. "Out of the box", liksom.

Ärligt talat: vissa saker han skriver till just mig…hmm, jag antar att andra (jag menar lite mer normala människor än jag) skulle ha blockerat honom pronto, på direkten. Höhö!

Men nu är ju inte jag "andra". Jag är jag. ;-) Och under den tid som han och jag har haft kontakt så har jag hela tiden känt att det inte finns något ont i honom. Han har fattat någon slags tycke för mig, men han är ingen galen stalker, han vill bara göra mig lite glad. Ibland blir det lite…hmm… burdust. Men inte alltid. Ibland är det hur "sanitärt" som helst. Med rekorderliga husmoderstips om hur jag håller mig stark och frisk i vardagen, så att jag kan göra det bästa av mitt nya liv :-)

I den situation jag befinner mig i så betyder det mycket. Jag har blivit dumpad, men någon annan tycker faktiskt att jag är fin, precis som jag är.

Och inte vem som helst, utan någon som jag uppskattar mycket.

:-)

Men hur svårt kan det vara?

Smoothies, alltså. En helt fantastisk uppfinning. Speciellt för mig som aldrig gillat att tugga i mig frukt - en källa till konstant dåligt samvete ("alla" gillar ju frukt, och tänk så nyttigt det är). Men smoothies älskar jag, både smakerna och det faktum att de är så enkla att göra.

Men. Något jag inte riktigt fattar är hur det kan finnas en marknad för receptböcker på temat smoothies. Jag menar, hur svårt kan det vara? Man mixar ihop några random frukter, kanske någon grönsak med, och så lite yoghurt eller mjölk, och/eller en skvätt juice, och så kanske lite honung och någon krydda. En del av charmen med smoothies är ju att experimentera sig fram, och hittills har jag inte lyckats pyssla ihop något som smakar äckligt.

Jaja, alla blir saliga på sin fason. Om man nu trivs bättre med att följa recept får man naturligtvis göra det ;-) Så nu ska jag inte sitta här och gnälla, utan istället lyfta på min lilla rumpa och ta itu med ogräsrensningen.

Fortsatt härlig sommar på er!

För- och nackdelar

Något jag uppskattar med Ikea, the Swedish version:
- om man anländer vid lunchtid och tänkte äta i restaurangen finns det lediga sittplatser. Till och med på helgerna.
Något jag saknar från Ikea, the Shanghai version:
- charmen med att se folk äta sina kanelbullar med ketchup, eller ha familjefika i någon av vardagsrumsinredningarna (medhavt grönt te så klart), eller sova djupt i sofforna/sängarna/fåtöljerna.

När jag var på väg från kassan till parkeringen igår, med ett antal tunga paket, skänkte jag en saknadens tanke åt Mr. H, vår forne chaufför. Ahhhh vad det hade varit skönt att få bilen framkörd och hjälpa till att lasta in grejer...

Jaja. Jag får väl börja styrketräna lite igen dårå.

Some things remain the same...t.ex. Ikeas obegripliga monteringsmanualer....

Min egen dag

Igår var första dagen sedan ankomsten till Sverige då jag inte ägnade mig åt ett enda "måste". Det kändes inte helt bra ska erkännas - är man en duktig flicka så är man - men till största delen var det helt underbart.

Först åkte jag norrut för att träffa en av mina bästa svenskkompisar från Shanghai, vi lunchade vid havet och fikade sedan hemma i hennes trädgård. Jättemysigt, och kul att uppdatera varandra om vad som hänt sen vi sågs senast, i början av juni.

På seneftermiddagen gav jag mig ut på en liten roadtrip i närområdet, beväpnad med kamera och diverse kringutrustning. Kom hem vid tiotiden på kvällen med mängder av myggbett, en och annan trevlig landskapsbild, samt även några självporträtt. (Trogna läsare vet vid det här laget att självporträtt blivit en av mina foto-favoritgenrer...)

Satt och redigerade en del bilder i den sena kvällningen och somnade väldigt trött vid midnatt. I morse vaknade jag utsövd och med ett leende på läpparna. Vilken kick en dag helt utan måsten kan vara!!
:-D

Träna med strykjärn

Nu ska det här inte bli ännu ett inlägg om min allmänna prestationsångest samt en tradig uppräkning av allt vad jag tycker att jag borde göra, har gjort, och planerar att göra. Gud så tradigt, jag hade inte velat läsa det själv, så varför ska jag tråka ut dig, kära läsare med det? ;-)
Dessutom har jag stökat undan de bitar som gjort att jag inte kunnat unna mig avslappning. Den mest akuta pappersbyråkratin är effektuerad, likaså häckklippningen, och de allra största och fulaste maskrosorna är mördade, tjoho!

Det jag egentligen vill säga...det är att den frenetiska aktivitetsnivå jag upprätthållit sen jag kom hem, den har också haft något gott med sig. Nämligen att jag har rört på mig mycket. Och det är något som jag (i likhet med resten av mänskligheten, tippar jag), märker att jag mår bra av. Och som jag har fått för lite av de senaste åren. I Mumbai var det överhuvudtaget inte möjligt att "gå ut och gå". I Shanghai var det i och för sig möjligt, men vi bodde ute i suburbia, eller snarare bonnvischan, och så fort jag ville göra något, träffa folk, delta i aktiviteter eller så - vilket var typ varje dag - innebar detta allt från 30 minuters till en timmes bilresa till "händelsernas centrum".

Dessutom hade vi - hmmm, vad ska jag kalla det utan att stöta mig med någon....hushållsnära medarbetare - på bägge dessa stationeringsorter. Ja, jag vet. Ur ett svenskt perspektiv är detta helt förkastligt. Lyxhustrur kan väl städa undan sin egen skit, typ. Nej men ursäkta, den diskussionen tar jag inte i detta inlägg ;-)

Tillbaka till min dagsaktuella vardag. Här får jag flänga runt med dammsugaren, hänga tvätt, cykla till affären, domptera häcktrimmern, och så vidare. Och om jag bara klarar att ta det i lagoma portioner tror jag att jag kommer att må jättebra av det. Har alltid varit en anhängare av vardagsmotion (och, får jag erkänna, en sån som ler lite i mjugg åt muskelknuttar som tar bilen till det närbelägna gymmet).

De närmaste dagarna är dock ingen vidare motion av något som helst slag inbokad. Förutom en dejt med strykjärn och strykbräda (armmuskler?). Lilla bilen ska få komma ut och lufta sig, eftersom jag behöver åka till Rusta, Plantagen och Mediamarkt, och sen ska skjutsa dottern till bästisen som bor på landet. I övrigt ska jag ligga i soffan och läsa, samt fika med några kompisar.

Jupp, så får det bli! :-)

Den där inre rösten

Jag ska inte säga att jag har kraschlandat eller gått in i väggen, det vore att ta i. Men stundtals är det så mycket nu att jag inte riktigt vet vad jag ska ta tag i eller var jag ska börja.

De första dagarna här gick jag ut hårt, klippte häcken mot gatan, sorterade garderober, shoppade allt från ny matrumsmatta till torkställning, hängde upp nya gardiner, anmälde mig pliktskyldigast hos skatteverket, och lite annat smått och gott ;-)

Men i går morse, när jag vaknade, så hade jag vare sig lust eller kraft att ta mig ur sängen. Tänkte på allvar men va fasen, jag behöver inte gå upp förrän tolv idag egentligen, jag kan ju bara ligga kvar här...och göra ingenting.

Fast någon gång strax efter niotiden sa min inre röst att Herregud Annie, du ska börja ett nytt liv, hitta nya kunder, gräsmattan är full av maskrosor och om du ska göra de där bålövningarna som naprapaten rekommenderar fyra gånger per dag så duger det icke att ligga kvar i sängen.
Så jag masade mig upp...

En annan sak jag har lite dåligt samvete för är det sociala. Hitintills har jag bara orkat ta kontakt med mina två bästa väninnor här i närområdet. Jag vet att det är en del andra som jag borde, och på sätt och vis även vill, ta kontakt med nu när jag är hemma igen...men jag orkar inte. Känns som det blir alldeles för rörigt i huvudet på mig om jag ska "ta in" för mycket medmänniskor också.

Dottern är hemma från ridlägret, och idag ska vi gemensamt planera helgens mat och åka och handla. Kanske ska vi baka en kaka med. Lite tvättstuga på det och så plantera ut kryddväxterna jag köpte i veckan.
Nåt sånt.

Det är mycket nu...

... ja, det är det, hur mycket som helst. Och helst vill jag ju göra allt på en gång. Åka till Ikea och köpa ny säng. Hänga upp gardinerna jag lät sy upp i Shanghai. Klippa häcken. Plantera kryddväxter. Lära mig sylta och safta (plommonträdet verkar ge en god skörd i år). Beställa canvastavlor av mina bästa bilder, och hänga upp dem lite här och var här i huset.
Och så vidare.

Problemet med mig är att jag gärna börjar på många projekt samtidigt, men sedan har svårt att slutföra dem. Det blir lite duttande här och där, och inte sällan också lite "fort och fel" eftersom jag är alldeles för ivrig. Inte helt optimalt, inte minst eftersom jag blir besviken på mig själv.

Men igår blev jag riktigt nöjd, eftersom jag lyckades fokusera på att packa upp alla kläder ur resväskan OCH sortera in dem i garderoben. När jag ändå var igång tänkte jag att det var bäst att gå igenom garderoben i fråga, sortera vad som redan fanns där och rensa ut ett och annat.

Jag fullföljde, tänka sig :-)

Få se om jag kan ta tag i, och fullfölja, ett sånt här begränsat projekt även idag. Om jag ska säga något positivt om ryggskott, så är det att jag helt enkelt inte har kraft att flänga hit och dit för mycket ;-)

Framme

Ja, då var man på plats, hemma i radhuset. Jag hade otur eftersom jag lyckades ådra mig ryggskott dagen innan vi skulle åka (efter att ha varit på rehab-pilates, haha, kan ni tänka er?!?), så den elva timmar långa flygresan blev om möjligt ännu mer ogemytlig än den normalt är.

Sen var det väldigt sorgligt att lämna Shanghai igår. Jag trodde att jag hade känslorna under kontroll, men när vår chaufför (en väldigt rar man som tagit väl hand om oss under vår tid i denna stad) lämnade av oss på flygplatsen, och på sin brutna engelska fick fram "Welcome back to Shanghai", då trillade tårarna...

I morse vaknade jag klockan halv fem, efter typ fyra timmars sömn. Hej, Jetlagg! Hittade inget Zoégas i köket, men så fort Unga Fröken Inneboende vaknar ska hon få brygga mig lite starkt turkiskt kaffe. (Flickebarnet är från Turkiet, ser ni.)

Nu sitter jag med en kopp te i soffan, tittar ut över den grönskande lilla trädgården, hör sommarregnet smattra på fönsterblecket och tänker _herregud, det är NU mitt nya liv börjar!_

_Mitt_ liv.

Förväntan och oro. Sorg och glädje.

Skruvat

Men varför lyssnar jag på sånt här, egentligen? Och varför tycker jag att det är riktigt bra, dessutom? Haha!

Vad det är? Någon slags oerhört taktfast och skruvad japansk pop, genren har säkert ett namn, jag har ingen aning. Tänk Yohio. Ja inte melodifestivalsvarianten, utan det han gör för den japanska marknaden.

Perfekt att packa till :-)

Packa Annies kappsäck

Två dagar innan avfärden från Shanghai, och jag springer inte helt otippat omkring som en yr höna. Sorterar fortfarande ut ditten och datten som inte ska med i containern, utan som ska ges bort eller slängas. Ändå vet jag med mig att när containern väl anländer och vi packar upp allt, så kommer jag jag säkert att utbrista men herregud, varför gjorde jag mig inte av med det här också?!? ett antal gånger...

Ja, och så packar jag min resväska också. Som vanligt kommer jag väl att packa lite fel grejer, men hur det än blir så är det ingen katastrof, i princip finns ju allt vi behöver därhemma i radhuset.

Dottern packar sin resväska själv. Hon har blivit jättebra på att packa under alla dessa utlandsår då vi åkt hit och dit ;-)

På tal om dottern så är det hennes sista skoldag idag. Och jag vet hur förkrossad hon kommer att vara när jag hämtar henne i eftermiddag. Hon har verkligen älskat sin skola här, både lärare och kompisar. Trivts som fisken i vattnet.

Usch. Finns det något värre än att se sitt barn ledset?
:-(

Dumpad och glad

Det här självporträttet tog jag för någon vecka sedan, till Selfy Sunday på Google+. En illustration av att vara dumpad men inte nere för räkning ;-)
Jag är inne i en period då jag har hur många morbida bildidéer i huvudet som helst. Somliga förstår jag var de kommer ifrån, somliga förstår jag inte alls - inte just nu, i alla fall.
En och annan som ser dessa alster undrar säkert hur det står till i huvudet på mig. Och om jag är allvarligt deprimerad.
Sanningen är att jag mår så BRA av att skapa dem! Vilket kanske är ett tecken på att det inte står till som det ska i huvudet på mig, haha!
Men lite förvånande för mig är att jag får mycket positiv respons på dem. En kvinnlig fotograf som jag beundrar mycket skrev som kommentar till just denna bild: "brilliant and brave". Oj vad glad jag blev :-)

Och på tal om ingenting flörtade en snygg spanjor med mig igår. Så trevligt :-) (Kanske ska tillägga att jag under gårdagen inte var iklädd soptunna, fniss!)

Stressad, jag? Nej men det är väl inte så farligt...

Kiropraktorn jag går till (för diverse värk i muskler och inflammationer) undrade häromsistens om jag har haft mycket problem med stress genom åren. För det kan göra en extra utsatt för muskelspänningar, värk och sånt. Vid stress är det många som inte andas som sig bör också, man "flämt-andas" ytligt istället för att djupandas. Något jag förvisso gör mig skyldig till. Och som bl.a. leder till ständigt spända axlar och dålig syresättning av kroppen.

Hursomhelst, jag tänkte efter lite. Reflexmässigt hade jag på tungan att säga äsch det har väl inte varit så farligt, inte värre än någon annan i alla fall. Dessutom har jag med modersmjölken fått med mig att det är förskräckligt fult och förmätet att beklaga sig. För det finns alltid någon annan som har det värre.

Men i mitt stilla sinne gjorde jag en liten resa bakåt i tiden vad gäller stressmoment, och kom då att tänka på:
- Prematurfödsel av tillväxthämmat barn med cp-skada, med allt vad det innebär av sjukhuskontroller, sjukgymnastik och framtidsoro
- Känslor av otillräcklighet och skuld när en åldrig förälder behöver hjälp av olika slag och man bor på andra sidan jordklotet
- Fyra dödsfall inom den närmaste familjen på kort tid (mina föräldrar med några månaders mellanrum, och inte långt därefter mina svärföräldrar)
- Fyra internationella flyttar inom tio år
- Gradvis försämrad relation till äktenskapspartner, vilket nu leder till skilsmässa
- Olycklig kärlekshistoria för några år sedan (nej, jag var inte otrogen, bäst att påpeka detta om det nu är någon moralens väktare som läser här...)
- Ännu en flytt till en oviss framtid (det enda jag vet är att jag har någonstans att bo)

Så...ja, jo. Det kanske har varit en del stress, trots allt.

Annie Special Blend

Något som är billigt att köpa här i Kina är torkade livsmedel - allt från gojibär till svamp. Igår botaniserade jag hejvilt i Carrefours teavdelning, där det finns massor med spännande grejer man kan blanda i sitt te. Bland annat köpte jag lavendel, rosknoppar, mandarinskal och acaibär. Sedan tidigare har jag kanelbark och gojibär...bland annat.

Ja, och så köpte jag givetvis ytterligare lite te...favoriten Oolong.

Ska bli roligt att experimentera ihop egna favoritblandningar :-)

Som om jag skulle komma tillbaka

Om några veckor.
Så lämnar jag det som varit mitt hem under tre år. Går bara ut genom dörren, som jag gör varje dag.
Med skillnaden att jag inte kommer att komma tillbaka. Aldrig mer.
Och när jag lämnat, så kommer allt att stå kvar. I ytterligare veckor, tills flyttfirman kommer och packar ihop.
Det känns väldigt konstigt.
Och sorgligt.

안니

Alltså, det här är något som jag gått och funderat på ganska länge. I flera år, faktiskt.
Att lägga mig till med en liten tatuering.
Inte vilken som helst, utan denna:

안니

Vilket är "Annie" på hangul, det koreanska skriftsystemet. (För nytillkomna läsare: mina fyra första år som utlandssvensk tillbringade jag i Sydkorea)

Om jag gör slag i saken, var tycker ni jag borde placera den?

Inte mer tyg!!! Eller kanske lite mer ändå...?

Nej men nu får jag sluta!! Åka till gardinmarknaden här i Shanghai, alltså. Som inte bara säljer måttsydda gardiner utan allt möjligt i textilväg (plus peruker, möbler och lite annat).
Till dags dato har jag köpt tyg till sju par gardiner. Pris per meter: allt från 20 till 30 RMB, vilket är ungefär detsamma i svenska kronor.

Sen har jag låtit sy upp gardinerna också. I och för sig i enkel modell, sådan som man bara trär på en gardinstång, men priset är ju ändå oslagbart: 10 RMB per gardinlängd!!

Hrmmm. Kanske man skulle åka dit en sväng i morgon och köpa lite extra tyg, till matchande bordsdukar..?

:-D

Vet inte riktigt varför, men...

...efter att ha haft en rätt så ledsen förmiddag (se senaste inlägget) blev jag märkligt upprymd och på väldigt gott humör av att göra denna bild.
Det är väl något fel i huvudet på mig :-D

Det finns dagar...

... då tårarna trillar. Trots alla goda föresatser.

Som när man rensar i sitt hem inför flytten. Går igenom pärmar, hittar gulnande bruksanvisningar, minns när kameran, hushållsassistenten, eller vad det nu var inköptes.
När man satte bo tillsammans...
Ett nytt liv. Du och jag. Vi. Förväntan, glädje.

Och breven....!

:-( :-( :-(

Jag köpte vingar för pengarna...

Hamnade i en maskeradbutik idag och kunde icke motstå dessa. De fanns i svart också, självklart fick de också följa med hem.

Vad jag ska med dem till? Vet inte riktigt....men det skulle ju kunna bli en spännande bildserie... ;)

Allt för konsten

Svettig eftermiddag idag. Temperatur över 30 grader. Jag klev in och ur en soptunna femtielva gånger, blev vådligt myggbiten och skrapade upp vänster knä. Men det var det värt, tror jag.
Skönt att duscha efteråt!
;-)

Man kan aldrig ha för många cheongsams...

Jag har aldrig känt mig särskilt bekväm eller snygg i klänning, men det finns ett undantag - den traditionella kinesiska dräkten cheongsam, eller qipao som den heter på mandarin.
Tycker modellen är så stilig, och så finns den ju i hur många vackra sidentyger som helst. Och jag ser helt OK ut i den ;-)
Så...det har ju blivit ett och annat inköp under åren i Shanghai. Kanske hinner nappa åt mig någon till innan jag åker härifrån om en månad ;-)

Rutigt, med kristallkrona on top

Understundom slås jag av en hisnande känsla. Insikten om att snart kan jag faktiskt göra vad jag vill.

Ja, inom vissa gränser, naturligtvis. Ekonomi och Svea Rikes lag sätter ju vissa begränsningar ;)

Men...jag skulle till exempel kunna göra om lite i köket.

Jag tror köksgolvet är original från när huset byggdes. Det var väl 1972. En flammigt mellan-/mörkblå plastmatta är det.

Och skåpsluckorna går i samma nyans.

Det har väl varit uthärdligt när jag bara vistats där under somrarna. Rentav en liten smula sommarhuscharmigt.

Men i längden...nä. 

Jag drömmer om ett rutigt köksgolv, kanske i vitt och mörkblått? Och så vita skåpsluckor. Samt en stor vräkig kristallkrona över det lilla köksbordet. Nåt från Ikea eller liknande skulle duga bra.

Hö, hö, hö.

Sen kunde jag ta det där självporträttet jag publicerade i förra inlägget, låta printa ut, montera i en maffig guldram och hänga på en av väggarna.

Hö, hö, hö. Igen.

Jo det är så att...

...jag hittade ett svart munskydd med glittriga kaniner på i kvartersbutiken, och det kunde jag ju inte låta bli att köpa.
Sen blev jag inspirerad att skapa den här bilden, som fått titeln Welcome to Xujing (Xujing är förorten där jag bor).
Bakgrunden är återigen rivningstomterna på andra sidan gatan.

Ännu ett "bara för att"-självporträtt ;-)

Före detta fru - nu mera Annie

En av de saker som i dagsläget känns mest jobbig med den stundande separationen/skilsmässan är reaktionerna från släkt och vänner. Än så länge är det inte så många IRL som vet om det här, men några reaktioner har jag fått som varit lite jobbiga, och de hänför sig primärt till två kategorier:

a) de som tycker det här är så oändligt sorgligt, suckar och beklagar, blir gråtmilda på rösten och låter mig veta hur synd det är om mig som blir lämnad,

b) de som vill att jag ska prata ut om vad det egentligen är som har hänt, hur det kunde komma till detta,  hur mår jag, hur känns det, och som vill veta vad jag ska göra nu, hur jag ska försörja mig, vad det ska bli av vår dotter, och så vidare.

Nu är det ju så, att jag föresatt mig att inte tycka synd om mig. Utan att se det här som en chans att börja leva ett nytt liv, på mina egna premisser, enligt mina önskemål. Med mottot Före detta fru - nu mera Annie ;-)

Dessutom så har jag banne mig inte tid att "tala ut". Det är så mycket praktiskt att planera och ta tag i - plus att jag vill göra det mesta möjliga av min sista tid i Shanghai. Istället för att vända ut och in på mig själv via långa telefonsessioner eller e-mail.

Och. Jag ska erkänna att jag emellanåt slås av tanken att det kanske inte blott och bart ligger omtanke bakom folks frågor. Utan kanske en liten (eller stor?) portion nyfikenhet också.

Före detta fru - nu mera Annie - det handlar om vad JAG vill och hur JAG egentligen vill vara. Väl medveten om att inte alla i mitt IRL-liv kommer att uppskatta denna förändring. Men nu är vi nog inne på något som tarvar ett eget inlägg...det kommer väl så småningom ;)

Containerfynd

Inför flytten från Asien shoppar jag lite exotiska matvaror som kan vara roliga att experimentera med på hemmaplan - torrvaror som överlever den långa containerfrakten. Gojibär är ett måste, flera påsar. Finns i och för sig hemma, men de är mycket billigare här.
När jag var på mitt lokala Carrefour idag köpte jag dessutom Jujube, kanelbark och lotusfrön. Sistnämnda har jag ingen aning vad jag ska göra med, får väl googla...?
Just det några påsar "ginger brown sugar" blev det också. Säkert gott!

Kombucha

Inte ser det aptitligt ut, inte.

Jahapp, mina vänner, då ska vi snacka Kombucha. Ni vet vad det är, va? Det senaste i hälsosvängen som Hollywoodkändisar och sånt folk kör med. Och nu har även jag börjat. Jodå.

Kombucha är en slags bakteriekultur som man tillreder med t.ex. svart eller grönt te. Den ska förse kroppen med "snälla bakterier", innehålla vitaminer, mineraler och antioxidanter samt ha en avgiftande effekt. Tja, sen så tillskrivs den alla möjliga undergörande egenskaper också (som att bota cancer), men det tar jag med en nypa salt.

Varför började jag nu med detta? Jo, jag går till en kiropraktor, och när vi pratade hälsa i största allmänhet under ett av mina besök, berättade han att han odlar sin egen kombucha därhemma. "Det vore något för dig att testa. Shanghai är ju inte världens fräschaste plats, lite avgiftning sitter fint. Vill du ha en kombucha av mig?"

Och eftersom jag är en vådligt nyfiken liten människa, samt en early adopter av födsel och ohejdad vana, tackade jag glatt ja.

Vid nästa besök kom han med en liten kombucha-odling. Den såg inte aptitlig ut. Konsistens: typ magnet. Utseende: typ pannkaka som någon lagt i lite coca cola. Urrk.

Men jag tog hem det lilla monstret och skötte det enligt anvisningarna. Det vill säga: tillberedde cirka 2 liter te, blandade i cirka 2 dl brunt socker, lät svalna av, hällde blandningen i en stor glasbytta, la i kombuchan och täckte över med en kökshandduk.

Efter några dagar började det hända grejer. Kombuchan växte till sig som attan, täckte snart hela överdelen av skålen. Min dotter tittade med vämjelse på anrättningen och avgav omdömet "fy tusan". Sen började det lukta surt i köket också. Vinägersurt.

Efter en vecka tog jag upp kombuchan och sköljde av den i vatten. Teblandningen den legat i silade jag ner i en glasflaska. Lite mer än en liter blev det. Sen kokade jag nytt te, hade i socker, och när det svalnat av placerade jag kombuchan i den nya blandningen.

Sen...provsmakade jag. Kiropraktorn rådde mig att först testa lite försiktigt, ett halvt glas vatten med ett halvt glas kombucha. Man kan nämligen bli lite lös i magen innan man vant sig.

Tja. Det smakade inte helt oävet. Lite som vinäger med lite sockor och bubblor (kolsyra) i.

Eftersom jag känner mig lite halvsliten med tanke på alla parametrar jag har att ta tag i just nu, så kör jag väl på med detta enligt devisen what doesn't kill you makes you stronger ett tag, och ser om jag känner mig lite stärkt och pigg...så det kanske blir en uppföljning av detta inlägg framöver.

Let Me Go

Två nätter i rad har jag haft flera otäcka mardrömmar, och en hel del av dem har med separationen att göra. Tja, det är väl inte så konstigt.
När jag vaknade ur den senaste mardrömmen tidigt i morse, och låg och tänkte på dem alla, och vad som pågår i mitt liv just nu, fick jag plötsligt en bild i huvudet. Och eftersom jag insåg att jag inte skulle somna om bryggde jag mig istället kaffe, och satte igång med att "återskapa" bilden.
Så här blev den. Bakgrunden fotograferade jag i den övergivna restaurangen La Strada utanför Lund förra sommaren. Sen tog jag en bild av mig själv och fogade in.

Titel: Let Me Go

If life hands you mardrömmar - gör något kreativt av dem ;-)

Efter apokalypsen

Det här var det första foto-/bildprojekt jag gjorde i inom communityn Style It, Shoot It, Share It på Google Plus, tidigt i våras. Det var inte långt efter att separationsbeslutet var ett faktum, så det påverkade naturligtvis vilken bild det i slutändan blev.

I Style It, Shoot It, Share It får vi ett tema att arbeta med varje månad, och denna gång var det After the Apocalypse. Min tolkning var att man kan se apokalypsen som en nystart...på samma sätt som en separation inte bara är ett slut, utan även en början på något nytt...

Jag har den stora lyckan att bo bredvid en massa rivningstomter, så det var ju den självskrivna bakgrunden...
...och om någon nu tror att jag var inspirerad av målningen Christina's World av Andrew Wyeth, så har ni alldeles rätt ;)

The Road Not Taken

Tidigare i våras fotograferade jag detta självporträtt, och postade på Google Plus med följande rader av Robert Frost. Passar bra att lägga upp på denna blogg med...
This is for you, eastcoastmom ;)

I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I—
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.

Var dag är en sällsam gåva...

...en skimrande möjlighet.
(Psalm 180, text: Mads Nielsen "Hver dag er en sjelden gave", sv. övers. Harry Lindström.)

Ja, även om jag är en gräsligt morgontrött människa, så tycker jag det. Åtminstone efter några klunkar kaffe ;)

Det här är ett självporträtt, och det kommer att bli en del av den varan här på bloggen. Fotografering är ett av mina stora glädjeämnen här i livet, och via Google+ har jag halkat in i en stor, internationell community med "självporträttsfotografer", både amatörer och proffs.

Jag pysslar inte med självporträtt för att jag tycker att jag är exceptionellt snygg (vilket en och annan tror är anledningen, men strunt i det...) utan för att det är ett sätt för mig att illustrera tankar och känslor. Lite terapiarbete, liksom skrivandet ;-)
Fast alla självporträtt jag gör är inte seriösa och djuplodande. Ibland blir det något tramsigt och heltokigt.
Bara. För. Att.



t: Mads Nielsen 1917 (38 år), övers. 1921, bearb. Harry Lindström 1984 (68 år)

Musik: Oscar Bandsberg 1917 (43 år), alt. Corullons vers

Nu kör vi!

Hej! Jag heter Annie, född 1965 och på väg att separera från den man jag varit ihop och gift med sedan 1989.
Utlandssvensk i 10 år, på väg att flytta hem igen...omvänd kulturkrock!
Nu gäller det för mig att skapa mig en ny tillvaro. Arbetsförmedlingen, återvinningsstationen och extrapris på Willys.

Min målsättning är att göra det bästa av min situation. Att fokusera på det glada och roliga i livet. Helt enkelt för att jag mår bättre då.
Så...även om det blir ett eller annat ledset inlägg här vill jag driva bloggen i övervägande positiv anda.

Hej och hå. Råg i ryggen. Nu kör vi.  Ja, jag sa "vi". För vad jag hoppas är att få ha dig, kära läsare, med mig. Håller du på att separera? Är du mitt i en skilsmässa, eller har du inte hämtat dig från den du genomgått? Vill du ha lite peppning, känna igen dig, skratta till - och kanske fälla en tår emellanåt? Då har du kommit till rätt blogg. Nu kör VI! :-D

Shanghai....

...denna fascinerande, fantastiska stad som jag snart (om typ en månad) ska lämna. Separationsångest deluxe!
Idag var jag och en goda vännen R på fotopromenad längs The Bund, vilket kan sägas vara Shanghais paradgata, och något ingen turist kan missa. Vi koncentrerade oss på att kika på och fotografera folk - alltid lika kul :-) Och jag kan konstatera, att en sak jag gillar här, det är folks accepterande av att man får se ut lite som man vill. Har du obegränsat med pengar och vill catwalka dig igenom The Bund iklädd det senaste från Gucci och Prada? Inga problem, ingen rynkar på näsan. Är du inte lika stadd vid kassa, men har en förkärlek för lila toppar med strass och svartvita, leopardmönstrade tajts, kombinerade med ljusblå foppatofflor? Helt OK. Ingen lyfter på ögonbrynen.
Eftersom jag efter nästan tre år här har blivit lite miljöskadad, och sålunda klär mig lite hipp som happ, beroende på humör och vad som råkar vara rent i byrålådan, inser jag att jag löper viss risk att bli uttittad när jag återvänder till Sverige....jajaja, som Mr. Bennet säger i Jane Austens Pride And Predjudice:

“For what do we live, but to make sport for our neighbors, and laugh at them in our turn?”

:-D

Gilla och ogilla

Saker man ser i Shanghai, som man nog aldrig får se i Sverige:
Stor vräkig svart merca på en p-plats, ingen människa i bilen, men nyckeln i, motorn på, för det är ju en HET dag och man vill ju att bilen ska vara sval och skön när man kommer tillbaka från sitt ärende...

• Miljöaspekt: inte alls bra.
• Obefintlig stöldrädsla: mycket bra.

Prylar, prylar, prylar

Nu inför flytten försöker jag skärpa till mig och rensa ut här hemma. Metoden är att ta ett rum, eller en garderob i taget, så att projektet inte blir allt för oöverskådligt.
Prylar, prylar, prylar. Ibland får jag nästan andnöd av hur mycket grejer vi i-landsmänniskor boar in oss med.

Senast jag bodde på hotell några dagar konstaterade jag att jag faktiskt klarar mig fint utan alla grejer därhemma. Det enda jag absolut inte vill vara utan (förutom lite kläder, tandborste och sånt ni vet) är min dator, kamera och telefon.
Men gamla fotoalbum, och mina föräldrars brevsamling, dem vill jag ju gärna ha kvar...

Förra helgen slängde jag böcker. Nästan en hel Billybokhylla med böcker. Böcker som bara stått där, år efter år. Som jag läst en gång, men aldrig mer. Vad ska jag med dem till?