Stressad, jag? Nej men det är väl inte så farligt...

Kiropraktorn jag går till (för diverse värk i muskler och inflammationer) undrade häromsistens om jag har haft mycket problem med stress genom åren. För det kan göra en extra utsatt för muskelspänningar, värk och sånt. Vid stress är det många som inte andas som sig bör också, man "flämt-andas" ytligt istället för att djupandas. Något jag förvisso gör mig skyldig till. Och som bl.a. leder till ständigt spända axlar och dålig syresättning av kroppen.

Hursomhelst, jag tänkte efter lite. Reflexmässigt hade jag på tungan att säga äsch det har väl inte varit så farligt, inte värre än någon annan i alla fall. Dessutom har jag med modersmjölken fått med mig att det är förskräckligt fult och förmätet att beklaga sig. För det finns alltid någon annan som har det värre.

Men i mitt stilla sinne gjorde jag en liten resa bakåt i tiden vad gäller stressmoment, och kom då att tänka på:
- Prematurfödsel av tillväxthämmat barn med cp-skada, med allt vad det innebär av sjukhuskontroller, sjukgymnastik och framtidsoro
- Känslor av otillräcklighet och skuld när en åldrig förälder behöver hjälp av olika slag och man bor på andra sidan jordklotet
- Fyra dödsfall inom den närmaste familjen på kort tid (mina föräldrar med några månaders mellanrum, och inte långt därefter mina svärföräldrar)
- Fyra internationella flyttar inom tio år
- Gradvis försämrad relation till äktenskapspartner, vilket nu leder till skilsmässa
- Olycklig kärlekshistoria för några år sedan (nej, jag var inte otrogen, bäst att påpeka detta om det nu är någon moralens väktare som läser här...)
- Ännu en flytt till en oviss framtid (det enda jag vet är att jag har någonstans att bo)

Så...ja, jo. Det kanske har varit en del stress, trots allt.