Fem dagar, fem bilder - dag 3

Jahapp, dag tre i fotoutmaningen #fivedayquest på Google+.

Idag har det blivit lite korrekturläsningsjobb, lite shopping med dottern - och toapappersbortstädande.
Sistnämnda kommer sig av att det är Selfy Sunday där på g-plusset i morrn, en av mina absoluta favoritevenemang. Det är så många fantastiska, artistiska bildskapare som brukar delta, en underbar inspirationskälla för oss självporträttsentusiaster.

Rekvisitan för mitt bidrag består till stor del av toapapper. Mycket toapapper. Samt en hårig liten vän ;-)

Fem dagar, fem bilder - dag 1

Jag har fått en fotoutmaning med namnet Five Day Quest via en fotovän på Google+ - projektet går ut på att lägga upp en bild varje dag i fem dagar, bilder som ger glimtar ur mitt vardagsliv. Kul! Och jag kan ju lika gärna lägga upp bilderna här på bloggen också ;-)

Dag 1 - Hard At Work
Om man är "kontorsarbetare" som jag är en av fördelarna med att jobba hemifrån slippa sitta eller stå vid ett datorbord hela tiden. Man kan ju ligga i soffan med laptopen också :-D

Som rätt många på Google+ vet, och en del annat löst folk med, så är jag inte bara facköversättare - understundom fotograferar jag mig själv ihop med en stor leksaksspindel också. Det började som en engångsgrej (fråga mig inte hur jag kom på idén...) men det gav mersmak, så det har blivit en liten samling, och fler lär tillkomma.
Dotter min bestämde i förra veckan att spindeln i fråga (inköpt på Lekia förra året strax före Halloween) skulle göra sig alldeles utmärkt som piffig inredningsdetalj på soffarmstödet. Så där hänger den sedan dess, och gör mig nu sällskap när jag knattrar på om spännande grejer som styrenhetssystem för lastbilsväxellådor och vattentåliga sportskor med andningsförmåga.
;-)

Lite undrar man ju

Den här bilden tog jag till april månads självporträttsutmaning "Personality" på Google+. No comments. Den talar bra för sig själv ;-)

Det har hänt, ska ni veta, att jag lekt med tanken på att registrera mig på eDarling, match.com eller någon annan dejtingsajt bara för att plita ihop något riktigt, riktigt apart (men icke desto mindre sant!) och se vad det skulle inkomma för reaktioner (om några?) Då skulle jag skriva något i stil med:

Hej. Jag är en hyfsat kantstött kvinna med dubbelhaka och valkar på egendomliga ställen, men med god tandstatus. Inte särskilt framgångsrik egen företagare. Dessutom tonårsmamma samt innehavare av tjock-tv. Fritiden spenderar jag gärna med att fotografera mig själv tillsammans med en stor leksaksspindel. Du ska vara snäll, fräsch och stark nog att kånka runt på min rätt så tunga fotoutrustning i allsköns terräng på helgerna. Samt få mig att skratta mycket. Är du bra på att laga koreansk mat är det ett extra plus.

Och så lägga upp bilden ovan som profilbild. Tell it like it is, och sålla agnarna från vetet!
Öhhhöhöhöhöhö :-D

Om

Näthat

Nothing is gonna enter whats between your legsDisgustingI know based on how dirty you are you probably cant afford a showerPlease get a better taste in clothesYou do realise that you can buy a longer dress maybe? you're a fuckin old women please shop at a adult clothing store

Ovanstående är några kommentarer som en tjej i övre tonåren skrivit till några av de självporträtt jag publicerat på FB. Min första reaktion var att radera kommentarerna och blockera henne. Men sen tänkte jag ett varv till. Och valde istället att skriva ett inlägg på FB, där jag nämnde henne vid namn och tilltalade henne. Såhär skrev jag:

Well my dear. I am a nice person, with lots of humor, who doesn't get her kicks by trying to hurt others. That makes me very attractive, regardless of my age. And you? Carry on with your rudeness, lack of humor and attitude - and I guarantee that you never will be as joyful and appealing as I am.

Jag fick många kommentarer på inlägget, folk skrev rara saker om att jag inte skulle bry mig om idiotiska kommentarer, att mina bilder är både roliga och fina, etcetera. Naturligtvis blev jag glad över denna support, men den huvudsakliga anledningen till att jag skrev inlägget var inte för att få bekräftelse. Jag har ett rätt så gott självförtroende och är väl medveten om hur uppskattade mina bilder är.

Den huvudsakliga anledningen till att jag skrev inlägget var att tjejen skulle få veta att FB och alla andra sociala forum på nätet inte är ett ställe där man hejvilt kan kräkas ur sig vilka elakheter som helst till sina medmänniskor. Det kan slå tillbaka på en själv. Och det har det gjort för henne, eftersom jag har vidarebefordrat det hon skrivit ut i cyberrymden, via mitt inlägg. Jag har inte gett igen med samma mynt, inte lagt mig på hennes nivå. Men jag har blottat henne.Jag är rätt säker på att hon läst inlägget, och kommentarerna folk skrivit på det. För efter några dagar såg jag att hon hade blockerat mig på FB.
En av mina FB-vänner ifrågasatte varför jag gjort som jag gjort. Hon tyckte att jag bara borde ha tagit bort kommentarerna och förbigått det hela med tystnad. Eftersom skribenten är en tonåring, som inte riktigt förstår vilka konsekvenser hennes agerande kunde få.Jag håller inte med. I övre tonåren är sociala medier ofta en stor del av ens liv. Och man måste få lära sig att det inte är fritt fram att behandla människor hursomhelst där. Kanske är det här inte första gången hon agerat på det här sättet. Men kanske hon tänker sig för innan hon hoppar på någon annan. Någon som inte har lika gott självförtroende och god självkänsla som jag.Någon som är skör.

Sockerchock i sena timmen

Så äntligen var nya fina köksgolvet på plats!
Det får man ju fira - och delad glädje är som bekant dubbel glädje!
;-)

Första Advent

Till dagens Selfy Sunday på Google Plus hade jag egentligen planerat en helcrazy bild, men när jag kom hem på lördagskvällen, efter att ha skjutsat dottern till sin pappa, fick jag en helt annan bild i huvudet, nämligen den här.
Jag skrev en text också, den är på engelska (eftersom Selfy Sunday är en internationell grej) - men det klarar ni väl av, kära läsare? ;-)

Today is the First of Advent.

And that is a very special day here in Sweden. For us, it's the beginning of the Christmas season. Daylight is very scarce this time of year, so we celebrate by decorating our homes with lots of lights. We bake gingerbread snaps, drink mulled wine and enjoy the company of our loved ones.

This year, for the first time in my life, I'm spending First of Advent without family. My family nowadays consists of my daughter, and yesterday I dropped her off at her dad's place. It's his turn to enjoy her company for a week.

Then, I drove to the nearby shopping mall and bought lovely new Advent stars. I spent the evening decorating my house with them.

The prettiest one is really big and cherry red, with sparkly silver decorations. It goes in to my daughter's room.

Next weekend, she will be here again. And I so much hope she will like her new Advent Star.

I miss her.

Don't Search For Happiness - Be It

Det har inte blivit skrivet mycket här på sistone. Och det beror inte på att det inte händer något - snarare tvärtom. Jag tycker att varje vaken minut är fylld med något - och dessutom något meningsfullt. Det är bra för mig. Jag trivs med att ha det så :-) (Förutom att jag ibland blir lite putt på att jag inte hinner med allt jag skulle vilja göra)

Kanske någon undrar hur jag lyckas "fylla tiden", med tanke på att jag inte jobbar särskilt mycket än. Tja. Jag jagar nya kunder och nya uppdrag. Har bland annat genomgått en certifieringsprocess på en av de stora översättarportalerna. Det tog sin lilla tid. Svarar på förfrågningar gör jag - glädjande nog kommer det in sådana, dessutom från nya presumtiva kunder som hittat mig på nätet. Det är inte alltid detta har resulterat i konkreta uppdrag på studs, men jag kommer i alla fall in i folks medvetande och medarbetarregister.

Sedan packar jag upp flyttkartonger och grubblar över vad i hela friden jag ska göra av allt. Jag har ju haft två uppsättningar av allt, en större och en mindre, under åren jag flyttat runt. Inte minst kläder och skor. Herredumilde, allt kan jag inte behålla. Hej, Tradera! ;-)

Sedan har jag anmält mig till några högskolekurser, inför vårterminen. Oj, vad svårt det var att välja! Det finns ju så mycket som verkar roligt och intressant! Jag skulle kunna läsa allt från etnologi till marknadsföring och webbpublicering. Och varför inte konsthistoria? Vad mycket fascinerande det finns här i världen...

I övrigt är jag på gång att skapa mig en egen webbplats, där jag tänkte mig samla ihop min cyberrymdstillvaro lite elegant. Det gör man heller inte i en handvändning.

Och ibland, då tar jag mig friheten att smita ut och fotografera. Bara för att. Det är så ROLIGT.

Ibland funderar jag över folk som pratar om att "få tiden att gå" och att "det blir långsamt". Det är något jag har gruvligt svårt att förstå. Hur kan livet bli tråkigt, med tanke på allt spännande man kan ta sig för?

Den här bilden tog jag igår. Titeln är Don't Search For Happiness - Be It. För det är så jag tänker. Att förvänta sig att någon ska komma och vifta med trollstaven ... think again. Om man vill vara lycklig så får man skapa sin lycka själv. Träna sig på att se något lyckligt i varje ögonblick, och fokusera på det.

Hej och hå. Nu ska jag kolla på olika webbhotell. Det är roligt det med :-)

När själen väcks till liv

Omöjligt - finns det?

Jag är en riktig P1-junkie, jag. Har denna kanal på nästan jämt när jag är hemma. Tantpoäng på det?!? :-D
Igår lyssnade jag på ett samtal mellan Patricia Tudor-Sandahl och Louise Epstein kring att "bli vän med sitt åldrande". De talade bland annat om att det är i åldern mellan 55 och 70, den så kallade tredje åldern, som man (i bästa fall) börjar bli fullt ut sig själv och slutar oroa sig för vad omvärlden ska tycka och tänka om en. Och att man på allvar börjar fokusera på existentiella frågor, att själen så att säga väcks till liv.
I så fall är jag nog lite tidigt ute, och det har jag säkert separationen att tacka för. Det senaste året har jag tänkt väldigt mycket på vem jag egentligen är, vad som är viktigt för mig och hur jag vill leva mitt liv. Och emellanåt blivit nästan yr vid tanken på att jag nu, som singel, har så många möjligheter att gå i den riktning jag vill, på alla möjliga sätt. Jag har allt mer börjat söka mig till personer, sammanhang och aktiviteter där hjärtat, sinnet, intellektet och tankarna liksom gör små glädjeskutt (och ibland volter!) av igenkännande. I vissa fall har de där personerna och sammanhangen dykt upp till synes "bara sådär". I något fall till och med uppfordrande knackat på min dörr.
Jag tror inte att det är någon tillfällighet. Tanken svävar...och emellanåt resten av mig med ;-)

Skrämma pensionärer

...ja, det ägnade jag mig åt igår. Ofrivilligt, ska jag dock tillägga!

Saken är den att jag vaknade redan vid femtiden på morgonen (är det åldern?!?) och beslöt mig ge mig ut i naturen för att försöka fånga morgonljuset med min kamera. Tja, sedan har jag också haft en självporträtts-idé i huvudet...jag har en söt liten stol som jag tänker skulle passa bra som rekvisita för ett porträtt ute i grönskan.

Sagt och gjort, jag begav mig på vinst och förlust ut till naturreservatet Linebjär, satte på mig en piffig klänning (man vill ju vara lite glamorööööös ibland), och släpade ut kamera, stativ och stol.
Miljön var fantastisk, ljuset likaså. Ovan ser ni en av bilderna jag tog. (Den har fått titeln Starting over again)
Tja, efter att ha plåtat i en timme var jag hyfsat nöjd och började kånka tillbaka alla aggremanger till bilen.
Och när jag kommer till parkeringsplatsen....möter jag ett pensionärspar, som nyss anlänt till platsen
Mein Gott vad de spratt till och glodde när jag kom framlufsandes ur skogsgläntan, släpandes på min stol....
HAHAHAHA!

Tja, så fick de något att prata om i alla fall ;-)

Min egen dag

Igår var första dagen sedan ankomsten till Sverige då jag inte ägnade mig åt ett enda "måste". Det kändes inte helt bra ska erkännas - är man en duktig flicka så är man - men till största delen var det helt underbart.

Först åkte jag norrut för att träffa en av mina bästa svenskkompisar från Shanghai, vi lunchade vid havet och fikade sedan hemma i hennes trädgård. Jättemysigt, och kul att uppdatera varandra om vad som hänt sen vi sågs senast, i början av juni.

På seneftermiddagen gav jag mig ut på en liten roadtrip i närområdet, beväpnad med kamera och diverse kringutrustning. Kom hem vid tiotiden på kvällen med mängder av myggbett, en och annan trevlig landskapsbild, samt även några självporträtt. (Trogna läsare vet vid det här laget att självporträtt blivit en av mina foto-favoritgenrer...)

Satt och redigerade en del bilder i den sena kvällningen och somnade väldigt trött vid midnatt. I morse vaknade jag utsövd och med ett leende på läpparna. Vilken kick en dag helt utan måsten kan vara!!
:-D

Dumpad och glad

Det här självporträttet tog jag för någon vecka sedan, till Selfy Sunday på Google+. En illustration av att vara dumpad men inte nere för räkning ;-)
Jag är inne i en period då jag har hur många morbida bildidéer i huvudet som helst. Somliga förstår jag var de kommer ifrån, somliga förstår jag inte alls - inte just nu, i alla fall.
En och annan som ser dessa alster undrar säkert hur det står till i huvudet på mig. Och om jag är allvarligt deprimerad.
Sanningen är att jag mår så BRA av att skapa dem! Vilket kanske är ett tecken på att det inte står till som det ska i huvudet på mig, haha!
Men lite förvånande för mig är att jag får mycket positiv respons på dem. En kvinnlig fotograf som jag beundrar mycket skrev som kommentar till just denna bild: "brilliant and brave". Oj vad glad jag blev :-)

Och på tal om ingenting flörtade en snygg spanjor med mig igår. Så trevligt :-) (Kanske ska tillägga att jag under gårdagen inte var iklädd soptunna, fniss!)

Vet inte riktigt varför, men...

...efter att ha haft en rätt så ledsen förmiddag (se senaste inlägget) blev jag märkligt upprymd och på väldigt gott humör av att göra denna bild.
Det är väl något fel i huvudet på mig :-D

Jo det är så att...

...jag hittade ett svart munskydd med glittriga kaniner på i kvartersbutiken, och det kunde jag ju inte låta bli att köpa.
Sen blev jag inspirerad att skapa den här bilden, som fått titeln Welcome to Xujing (Xujing är förorten där jag bor).
Bakgrunden är återigen rivningstomterna på andra sidan gatan.

Ännu ett "bara för att"-självporträtt ;-)

Efter apokalypsen

Det här var det första foto-/bildprojekt jag gjorde i inom communityn Style It, Shoot It, Share It på Google Plus, tidigt i våras. Det var inte långt efter att separationsbeslutet var ett faktum, så det påverkade naturligtvis vilken bild det i slutändan blev.

I Style It, Shoot It, Share It får vi ett tema att arbeta med varje månad, och denna gång var det After the Apocalypse. Min tolkning var att man kan se apokalypsen som en nystart...på samma sätt som en separation inte bara är ett slut, utan även en början på något nytt...

Jag har den stora lyckan att bo bredvid en massa rivningstomter, så det var ju den självskrivna bakgrunden...
...och om någon nu tror att jag var inspirerad av målningen Christina's World av Andrew Wyeth, så har ni alldeles rätt ;)

The Road Not Taken

Tidigare i våras fotograferade jag detta självporträtt, och postade på Google Plus med följande rader av Robert Frost. Passar bra att lägga upp på denna blogg med...
This is for you, eastcoastmom ;)

I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I—
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.

Var dag är en sällsam gåva...

...en skimrande möjlighet.
(Psalm 180, text: Mads Nielsen "Hver dag er en sjelden gave", sv. övers. Harry Lindström.)

Ja, även om jag är en gräsligt morgontrött människa, så tycker jag det. Åtminstone efter några klunkar kaffe ;)

Det här är ett självporträtt, och det kommer att bli en del av den varan här på bloggen. Fotografering är ett av mina stora glädjeämnen här i livet, och via Google+ har jag halkat in i en stor, internationell community med "självporträttsfotografer", både amatörer och proffs.

Jag pysslar inte med självporträtt för att jag tycker att jag är exceptionellt snygg (vilket en och annan tror är anledningen, men strunt i det...) utan för att det är ett sätt för mig att illustrera tankar och känslor. Lite terapiarbete, liksom skrivandet ;-)
Fast alla självporträtt jag gör är inte seriösa och djuplodande. Ibland blir det något tramsigt och heltokigt.
Bara. För. Att.



t: Mads Nielsen 1917 (38 år), övers. 1921, bearb. Harry Lindström 1984 (68 år)

Musik: Oscar Bandsberg 1917 (43 år), alt. Corullons vers