... då tårarna trillar. Trots alla goda föresatser.
Som när man rensar i sitt hem inför flytten. Går igenom pärmar, hittar gulnande bruksanvisningar, minns när kameran, hushållsassistenten, eller vad det nu var inköptes.
När man satte bo tillsammans...
Ett nytt liv. Du och jag. Vi. Förväntan, glädje.
Och breven....!
:-( :-( :-(
Jag tror att man måste få låta tårarna rinna vissa dagar! Kram
SvaraRaderaJa, marina, det tror jag med. Man är ju inte mer än människa... Kram tillbaka!
Radera*pew*
SvaraRaderaDina ord satt som en boxhandske i solarplexus...
Oj, Pernilla! Hoppas jag inte har saboterat din söndag nu :/
RaderaNejnej, inte alls!
SvaraRaderaMen jag känner så väl igen känslan, bergochdalbaneturen.
Stark och nyfiken ena stunden, liten och ledsen nästa.
Vi kommer ur det och vi lär oss under resans gång. <3
Det var trösterikt, Pernilla. Tack :-)
RaderaJavisst. You have long been walking down together. Without any memory would be more empty.
SvaraRaderaVery true, Mickie.
RaderaÅhhh... Ja, ingen lätt resa du har framför dig men du lär klara det och du går starkare ur det!
SvaraRaderaGråt när du känner du behöver och skratta när du kan!
Jaaa du brysselkakan, what doesn't kill you makes you stronger...och vilken tur att jag har lätt för att skratta ;-)
Radera