tisdag 8 oktober 2013

När själen väcks till liv

Omöjligt - finns det?

Jag är en riktig P1-junkie, jag. Har denna kanal på nästan jämt när jag är hemma. Tantpoäng på det?!? :-D
Igår lyssnade jag på ett samtal mellan Patricia Tudor-Sandahl och Louise Epstein kring att "bli vän med sitt åldrande". De talade bland annat om att det är i åldern mellan 55 och 70, den så kallade tredje åldern, som man (i bästa fall) börjar bli fullt ut sig själv och slutar oroa sig för vad omvärlden ska tycka och tänka om en. Och att man på allvar börjar fokusera på existentiella frågor, att själen så att säga väcks till liv.
I så fall är jag nog lite tidigt ute, och det har jag säkert separationen att tacka för. Det senaste året har jag tänkt väldigt mycket på vem jag egentligen är, vad som är viktigt för mig och hur jag vill leva mitt liv. Och emellanåt blivit nästan yr vid tanken på att jag nu, som singel, har så många möjligheter att gå i den riktning jag vill, på alla möjliga sätt. Jag har allt mer börjat söka mig till personer, sammanhang och aktiviteter där hjärtat, sinnet, intellektet och tankarna liksom gör små glädjeskutt (och ibland volter!) av igenkännande. I vissa fall har de där personerna och sammanhangen dykt upp till synes "bara sådär". I något fall till och med uppfordrande knackat på min dörr.
Jag tror inte att det är någon tillfällighet. Tanken svävar...och emellanåt resten av mig med ;-)




15 kommentarer:

  1. Du svävar verkligen på den där bilden!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp! Levitering är min nya hobby, eastcoastmom ;-)

      Radera
  2. Fantastiskt härlig bild - igen!! Prata om att ha en svävande tillvaro... Jag har definitivt slutat bry mig om vad omvärlden anser om mig, men det där med att väcka själen till liv på riktigt kan få bero några år till, tills den tredje åldern träder in i mitt liv på riktigt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Marina! Det var lite klurigt men roligt att få till bilden ;-)
      Det är skönt när man kommit så långt att man inte bryr sig så mycket och ängsligt längre. Som att andas ut!

      Radera
  3. Intressant inlägg! Ett sånt som jag skulle vilja sitta ner och prata om vid ditt köksbord, med den härliga lampan glittrandes över oss.
    Jag har gjort min lilla resa, den är fortfarande inte avslutad. Blir den någonsin det? Med åldern kommer erfarenheten och modet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Pernilla, du är så välkommen till mitt kök :-D Ska bara få de nya skåpluckorna levererade och plocka in allt i skåpen igen...sen så....ska jag försöka hålla mig på mattan. Hehe ;-)
      Jag tror aldrig att vår resa blir avslutad, eller åtminstone tror jag inte det är meningen att vi ska sluta resa och slå oss fullständigt till ro, för då stagnerar vi. Meningen med livet = utveckling enligt mig :-)

      Radera
  4. P1 är bra. Patricia Tudor-Sandahl är en av de kloka kvinnor jag alltid återvänder till. Det är fint att hålla henne i handen när det gungar omkring en. Och jag håller med dig. Jag slutar inte heller resa. Både IRL och i fantasin.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eva, jag tycker också om henne, och du beskriver det så bra, hon är någon att hålla i handen när det gungar ;-) En lugn och vacker röst har hon med!

      Radera
  5. Jag tror att när man hamnar i livskriser så får man de här frågorna tidigare. Är man också, likt vi, lite mer tänkande varelser, så ja men då är det klart, tankarna kommer snabbare och mer till oss.
    De som går där i sina gråa liv och inte gör så mycket annat än tittar på idol och handlar mat, de hamnar i en livskris och kanske byter favoritfärg, tapetserar om och börjar läsa tantsnusk. Vi hamnar i en livskris och omdefinierar hela världen.
    Vi är rika människor Annie. Vi lever andas och skapar. Vi är kreativitet personifierad. Man kan inte låta bli att älska sig själv eller? :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Annelie, du är för underbar! :D :D
      Och visst är det så, vi lever ett mycket rikare liv än många andra. För att vi liksom inte kan låta bli att gå in och rota i alla de där tankarna, idéerna och kreativa projekten. Ibland är det ganska jobbigt att fejsa allt det där, men så oändligt givande! :)

      Radera
    2. Jag som snart är i den fjärde åldern ... den sista ... har förstås haft alla de här tankarna om "vadan och varthän" men också långt före 55 års ålder. Jag har alltid varit en grubblare och ibland avundats människor som lever sina stilla, i mitt tycke "grå" liv mellan ... typ ... fredagskvällens Idol och "ångest" över vad de ska ha för julgardiner i år. Nu låter jag elitistisk men det är vi nog lite till kvinns/mans och jag är samtidigt oerhört tacksam för att jag fått bli den jag är (trots att jag inte är riktigt säker och troligen aldrig kommer att bli det heller ... vem jag är menar jag), att jag har läst och fått så många intryck, träffat människor som givit mig så mycket ... inte minst mina föräldrar. "Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd." (Karin Boye)

      Radera
    3. Skatan, oh, jag vet precis vad du menar. Ibland önskar jag också att jag kunde nöja mig med det stilla livet. Men något inom mig tillåter inte det. Jag kan bara inte låta bli att grubbla, ifrågasätta och utmana mig själv hela tiden. Det är förbannat jobbigt, men också oerhört givande.
      Kram på dig!

      Radera
  6. Jag lyssnar sällan på P1, men det där lät ju intressant... jag vill bara inte vänta i 9 år till för att komma in i den fasen ;)

    SvaraRadera
  7. Hittade hit, fann något jag sökt. Ord med mening. Tack för det, jag vill gärna följa din resa och få mer stoff till mitt eget grubbel.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Peace in mind, vad glad jag blir över att du har hittat hit, och tycker mina funderingar är meningsfulla!

      Radera