En av de saker som i dagsläget känns mest jobbig med den stundande separationen/skilsmässan är reaktionerna från släkt och vänner. Än så länge är det inte så många IRL som vet om det här, men några reaktioner har jag fått som varit lite jobbiga, och de hänför sig primärt till två kategorier:
a) de som tycker det här är så oändligt sorgligt, suckar och beklagar, blir gråtmilda på rösten och låter mig veta hur synd det är om mig som blir lämnad,
b) de som vill att jag ska prata ut om vad det egentligen är som har hänt, hur det kunde komma till detta, hur mår jag, hur känns det, och som vill veta vad jag ska göra nu, hur jag ska försörja mig, vad det ska bli av vår dotter, och så vidare.
Nu är det ju så, att jag föresatt mig att inte tycka synd om mig. Utan att se det här som en chans att börja leva ett nytt liv, på mina egna premisser, enligt mina önskemål. Med mottot Före detta fru - nu mera Annie ;-)
Dessutom så har jag banne mig inte tid att "tala ut". Det är så mycket praktiskt att planera och ta tag i - plus att jag vill göra det mesta möjliga av min sista tid i Shanghai. Istället för att vända ut och in på mig själv via långa telefonsessioner eller e-mail.
Och. Jag ska erkänna att jag emellanåt slås av tanken att det kanske inte blott och bart ligger omtanke bakom folks frågor. Utan kanske en liten (eller stor?) portion nyfikenhet också.
Före detta fru - nu mera Annie - det handlar om vad JAG vill och hur JAG egentligen vill vara. Väl medveten om att inte alla i mitt IRL-liv kommer att uppskatta denna förändring. Men nu är vi nog inne på något som tarvar ett eget inlägg...det kommer väl så småningom ;)
Ofta vill de lägga på sina egna historier och besvikelser också... men precis som du vill jag inte höra allt elände folk har att berätta!
SvaraRaderaDet räcker med min egen historia för mig, dessutom får väl han stå för de dåliga minnena då så väljer jag de goda... en mycket lättare börda att bära vidare i livet...
wickedandwild, suck, jag fick ett sånt mejl idag, avsändaren skiljde sig för något år sedan, och så har hennes man vänt barnen mot henne (enligt henne själv alltså), så att hon inte har någon kontakt med dem längre, och nu förmanade hon mig att se till att inte samma sak skulle hända mig..suck.
RaderaVisst ska vi välja de lättare bördorna om vi kan ;)
Toppen att du ser framåt istället för bakåt!
SvaraRaderaeastcoastmom, det är väl lite överlevnadsinstinkt ;-)
RaderaVerkligheten är ju så beskaffad att det är du och endast DU som kan leva ditt liv. Tror att du är bäst på det.
SvaraRaderaJag gillar ditt sätt att se på tillvaron. Framåt!
Ja du Pernilla, bakåt vill jag ju inte gå, för där har jag redan varit ;-)
RaderaKlart det är nyfikenhet! Man kan ju få sig saftigt skvaller till livs!
SvaraRaderaNågot tar slut, något nytt börjar. Det finns för- och nackdelar med allt.
Så är det anne, och man gör sig själv en otjänst om man inte envetet försöker fokusera på fördelarna ;)
Radera