Welcome to Pillowmania

Jag är inte bara kvinna, mamma, översättare, bildskapare, fabulös kladdkakebakerska, spiderwoman, yadayadayada - jag är pillowholic också. Eller kuddoholic, på ren svenska.

Kuddar, eller kanske mest kuddöverdrag, är min favoritinredningsdetalj. Och lyxhustruåren i Asien gav mig rikliga möjligheter att ständigt utöka min samling. Jag har kuddöverdrag i de flesta av regnbågens färger, i olika material, med olika mönster, med eller utan paljetter och broderier, några golvkuddar också, samt en jättelång avlång en, och ...ja, ni fattar.

När exmaken och jag separerade, och det var dags att dela upp bohaget, var jag snäll nog att lämna några exemplar till honom, så att han inte skulle vara i total avsaknad av mysfaktor. Han var måttligt entusiastisk minns jag, och en dag efter några månader, när han var här för att hämta Unga Fröken Dotter, överlämnade han några rejäla Ikea-kassar, fyllda med de kuddar jag så generöst låtit bli att norpa. Hans motivering var något i stil med att han inte hade plats för dem.

Äh. För mysiga, vackra kuddar har man väl alltid plats? Om inte annat kan de fylla nästan hela överhyllan i klädkammaren. I väntan på att man ska komma på var man ska placera ut dem.

Vardagsrumssoffan är så pass fylld med kuddar att det tenderar att bli lite trångt att sitta där för mig. Och när Unga Fröken Dotter också vill knö sig - det går med nöd och näppe. Så en ny, rymligare soffa står högt på önskelistan. Jaja, om Gud vill, skorna håller, och orderingångens gudinna fortsätter att nicka nådigt mot mig, så kanske nästa år. ;-)

Jag viker mig inte för vuxenpoängen

För dem som tycker att jag borde växa upp, klippa mig, erinra mig vikten av att ställa mig i kö till seniorboende och rent generellt act my age annat kan jag meddela att jag nu åtminstone tagit ett litet steg i insamlandet av vuxenpoäng: jag har börjat vika plastpåsar till små behändiga trianglar.

De blir så fiiiiiina. Och det är ju så praktiskt. Tar ju mycket mindre plats än om man bara knölar ihop dem. Dessutom är det småtrevligt att pyssla med något när man sitter och tittar på teve. Nej, uppmana mig nu inte att handarbeta istället. Jag kan inte. Basta.

Och för dem som tycker att tanken på att jag möjligtvis ska växa upp är rent horribel, kan jag meddela att förfallet inte är fullkomligt.

Till exempel pysslar jag ju glatt ihop lite ovuxna inredningsdetaljer i mitt hem, såsom den bevingade morot som tronar på finstolen i vardagsrummet. Ett kommande projekt är att hänga upp ett bedagat Halloweenskelett på väggen i hallen och klä det i för den aktuella årstiden lämplig mundering. Alternativt i sjuksköterskekläder från 60-talet.

Joråsåatt.

;-)

Hälsosamma tankar vid lösgodisskålen

Det är mycket med hälsan nu. Ja inte specifikt min hälsa då, jag menar i allmänhet. Allt mer "functional foods" på butikshyllorna, allt fler träningstips och kostråd i medierna.

Och det kan väl vara bra. Näpp, jag har inget negativt att säga om det.

Men. Desto mer sällan nämns en sak som jag tror har lika stor betydelse för hälsan.
Nämligen att trivas med livet. Att tycka det är kul att leva. Att ha en grundton som går i dur.

Anledningen till att detta inte tas upp är väl att det inte är tillräckligt skolmedicinskt bevisat att trivsel och glädje främjar hälsan, kan jag tänka mig. Och att detta är betydligt svårare att "jobba med" än att ändra sin kost och börja träna.

Trivas med livet och vara glad - finns ju inte någon manual för det. Inget sjuveckorsprogram för hur du garanterat går ner sju kilo sorger, eller så. Det kan vara betydligt luddigare i konturerna, och framför allt väldigt individuellt. Enda obligatoriska ingrediensen är väl viljan att må bra i själ och hjärta. Resten får man rannsaka sitt inre för att hitta fram till.

Varför jag sitter och grunnar på det här? Jo, igår slogs jag av en tanke. Att jag under det senaste halvåret har suttit vid datorn alldeles för mycket, alldeles för länge i stöten, och stundtals i väldigt oergonomiska ställningar, samtidigt som jag har ätit sådär nyttigt (varken uruselt eller optimalt), och inte tränat nämnvärt eller alls (om man inte räknar powerwalks samt hushålls- och trädgårdsarbete som träning). Dessutom har jag stundtals, av olika anledningar, varit extremt stressad.

Och ändå. Jag sover väldigt bra, vaknar förväntansfull över ännu en spännande dag på denna planet OCH har inga kända krämpor att tala om. Ryggen håller sig i schack och den där envisa tennisarmbågen känns knappast av längre. Har blivit lite mindre stel i kroppen också känns det som.

För mig är det tämligen uppenbart att anledningen till att det känns så bra som det gör i kroppen min, trots att det inte "borde" göra det (med tanke på jobb/ergonomi/stress/icke-optimal kost/för lite träning), är att jag trivs mycket bättre med tillvaron nu än för ett-två år sedan.

Ni, kära läsare, får tro vad ni vill. Allt medan jag dinerar på en påse lösgodis ;-)

För mig är det stort

Det var ett tag sedan jag skrev här, ja. Finns ett bra skäl till det: arbete.
I mitten av maj fick jag in en förfrågan om ett stort uppdrag som skulle sträcka sig över flera månader. När jag satt och räknade på det, insåg jag att det nog skulle kräva snudd på heltidsarbete sju dagar i veckan för att få det klart i tid.
Jag hoppade på. Och har således arbetat varje dag sedan dess.

Nej, det är inte så himla lattjolajbans att rassla igång vid datorn klockan åtta, måndag till söndag, sommaren igenom. Alternativet hade varit att tacka nej och hoppas på att andra, mindre uppdrag skulle rulla in, helst i en takt som hade tillåtit några lediga dagar här och där.
Det kanske det hade gjort. Jag har fått in en del nya kunder sedan början av året, och det är rätt bra ruljans i branschen. Men det hade också kunnat vara en ganska "död" sommar. Who knows.

Jag valde att ta det säkra före det osäkra. Jag står ju fortfarande utanför trygghetssystemen, har ingen a-kassa eller inkomstförsäkring att falla tillbaka på. På det här sättet kan jag betala mina fasta kostnader för en hyfsad period framöver. Och tjäna ihop till något pensionspoäng, kanske?

Nu har jag mindre än en tredjedel av jobbet kvar. And I feel fine! Av flera anledningar. Till exempel för att jag fick erbjudandet överhuvudtaget. Det innebär ju att någon (kunden) kollat in mig och bedömt att jag är en person som skulle kunna klara av det. Bra för självkänslan! För att samma kund betalat första delleveransen, vilket innebär att jag kommer att kunna betala ut lön till mig själv. Mina egenhändigt intjänade pengar, för mitt arbete. Jag kan något, jag levererar, jag är värd att betalas, jag får betalt. Jag kan tända lampan när det blir mörkt och tänka "den här elen är det jag själv som betalar".

För mig är det stort.

And now if you'll excuse me, så återvänder jag till mina ordböcker.

Fem dagar, fem bilder - dag 4

Ja alltså, om någon nu tror att jag har spenderat denna dag 4 av min #fivedayquest fotoutmaning på Google+ med att tryna i sängen så har ni heeeelt fel. Däremot har jag drömt, eller hallucinerat om att sooova.
Jag har jobbat med ett större översättningsprojekt i två veckor nu. Deadline har varit tight, dessutom är det en ny kund, och ett ämnesområde som jag inte är alldeles förtrogen med. Så det har varit mycket jobb med att sätta mig in i det hela, kolla termer, dubbelkolla, trippelkolla, fråga kunden, korrekturläsa....det har varit roligt, men MYCKET arbete. Sen är det ju så att vardagssysslorna inte försvinner bara för att det är intensivt på jobbet - summa summarum har jag inte sussat så mycket som jag borde på sistone.

Men, men. I morgon ska texterna levereras...och sen ska jag gå och lägga mig tidigt, och sova lääääänge. Alldeles wunderbar ska det bli! :-D

Fem dagar, fem bilder - dag 3

Jahapp, dag tre i fotoutmaningen #fivedayquest på Google+.

Idag har det blivit lite korrekturläsningsjobb, lite shopping med dottern - och toapappersbortstädande.
Sistnämnda kommer sig av att det är Selfy Sunday där på g-plusset i morrn, en av mina absoluta favoritevenemang. Det är så många fantastiska, artistiska bildskapare som brukar delta, en underbar inspirationskälla för oss självporträttsentusiaster.

Rekvisitan för mitt bidrag består till stor del av toapapper. Mycket toapapper. Samt en hårig liten vän ;-)

Fem dagar, fem bilder - dag 2

Dag 2 i min femdagars fotoutmaning på Google+ ...
...i morse, i likhet med många andra morgnar, har jag haft denna vy framför ögonen vid intagandet av mitt morgonkaffe. Och jag har sagt till mig själv men för tusan kvinna, skärp till dig och släng ut dom där tulpanliken!!

Alltså dessa tulpaner har varit vissna rätt så lääääänge nu. När de en gång började sloka, så tänkte jag att jag behåller dem ett tag, vissna blommor kan bli jättevackra på bild.
Dock har det inte blivit av att jag greppat kameran och plåtat dem. Förrän idag ;-)

Det märkliga med mig (eller rättare sagt en av flera märkligheter!) är att jag är ganska noga med att ha det städat och i ordning hemma. Trivs inte alls om det är för rörigt. MEN det måste finnas någon eller några detaljer som är helt uppåt väggarna, grejer som ligger på jättefel plats eller så. Annars börjar jag skruva olustigt på mig och blir lite vrång.

Såååå. De här tulpanerna blir nog kvar några dagar till ;-)